Sydafrika kommer trea på listan över världens länder med störst biologisk mångfald. Vi tvivlar inte på saken när vi på ungefär en månad färdas genom het öken, via vild Atlantkust, tät skog, höga berg och djupa dalar, savann och mjuka sandstränder längs den varmare Indiska oceanen. Landet har till och med en hel del endemiska djurarter, det femte rikaste i Afrika när det kommer till däggdjur, fåglar och reptiler som enbart återfinns i Sydafrika.
Min bror kommer på besök och åker med oss i bilen under ett par veckor. Det är hans första besök i södra Afrika. På två veckor klämmer vi in safari i Kgalagadi Transfrontier Park, off road-körning längs Atlantkusten, vinprovning på vingård och utsikten över Kapstaden från Taffelberget. Sydafrikas mångfald, återigen. Från rytande lejon till sofistikerat stadsliv, båda representerar landet väl.
Strax efter Kapstaden når vi kontinentens sydligaste punkt. Vid en osynlig linje möts Atlanten och Indiska oceanen. Närmre Sydpolen och längre hemifrån än såhär kommer vi inte i Afrika. När en busslast brittiska pensionärer tagit sin gruppbild är det vår tur.
Vi följer kusten runt hela landet och passerar genom ett antal små, mysiga orter där den gemensamma nämnaren är de långa sandstränderna med rejäla surfvågor. Klimatet och havsvattnet blir varmare och attityden alltmer avslappnad efterhand som vi kör österut. Efter East London kör vi inåt land mot Drakensberg-regionen.
Sani pass, den 9 kilometer långa sträckan i ingenmansland mellan Sydafrikas och Lesothos gränsposteringar, kräver fyrhjulsdrift och erfarenhet. Inte sällan råkar resenärer ut för snö, tät dimma och häftiga regn – något som snabbt förvärrar situationen när vägen är en smal, kringelkrokig grusväg med ungefär 2 000 meters stigning från början till slut. Ett kallt, envist regn följer oss hela vägen upp och på kvällen tar det oss över en halvtimme att köra de 500 metrarna till huset vi ska sova i eftersom vi bara ser någon meter utanför bilen i den täta dimman. Har vi någonsin frusit så? Iklädda lager på lager lagar vi mat med stela fingrar och andas moln. Vi sitter en stund vid en brasa och får sällskap av en gammal hund med frost i pälsen. När han lägger sig till rätta framför elden kryper vi ner i våra sovsäckar och drar en traditionell tjock Lesotho-filt över oss.
Vi vaknar till strålande sol, frisk bergsluft och ljudet av bjällror från fåren som betar sig fram genom landskapet. Från bergets kant, där fåren utan tvekan klättrar nerför sluttningarna, ser vi ut över en molntäckt dal. Vägen som vi snart ska köra nerför igen slingrar sig genom landskapet.
– De som la den här vägen måste ha haft roligt, säger Brian som gillar den här typen av utmaning.
Vi är glada att vi fick chansen att uppleva Sani pass nu eftersom det går rykten om att den ska asfalteras. Vi nedstiger de tre kilometrarna till havsnivå igen och når vågorna utanför solvarma Durban samma dag.
Från Durban kör vi genom Swaziland där vi snart inser hur nära slutet vi är, på väg mot vår allra sista gränsövergång på resan. Är det redan över? Det har gått så fort! Vi är tacksamma att vi har familj och vänner som väntar på oss, det gör att slutet känns mindre sorgligt. Vi konstaterar att om vi plötsligt vann på lotto, då skulle vi inte tveka att vända och köra hela vägen upp igen. Det känns konstigt att tänka att resan, som vi jobbade så hårt i ett och ett halvt år för att förverkliga, redan närmar sig sitt slut.
Så fort vi rullar in över gränsen till Mocambique, med södra Afrikas dyraste visum i passen, fyller jag lungorna med luft medan det pirrar i magen. Det är märkligt hur det kan vara en sådan tydlig skillnad mellan två grannländer som på lite avstånd är så lika. Jag vet direkt att jag är tillbaka i Mocambique. Människorna, dofterna, vyerna. Och språket förstås. Jag letar febrilt i hjärnan för att plocka fram den lilla portugisiska jag har lärt mig genom åren.
När vi har passerat Maputo gör vi en avstickare till Chokwe, en stad och en region som drabbades hårt av översvämningar i januari i år. Vi visas runt i området av representanter för Chokwe Farmers Union, som stöds av bland annat Kooperation Utan Gränser. Längs gatorna inne i stan vilar högar med vad jag först tror är sopor, men sedan får veta är människors ägodelar, förstörda av allt vatten som fyllde husen. Jag ser några barn i skoluniform men desto fler utan, på gatorna och runt husen. Varför är de inte i skolan denna fredagmorgon?
– Det är ingen helgdag idag. De flesta har helt enkelt bara inte råd att betala skolavgiften, säger Ercília Xavier som arbetar för Chokwe Farmers Union.
Ute på ett fält jobbar ett tjugotal kvinnor med att reparera den vattenkanal som bevattnar fälten. Först när den är lagad kan de börja odla igen och försörja hela det kooperativ som är beroende av grödorna. Värst av allt är att se husen, som inte längre kan kallas hus. Fortfarande efter ungefär två månader bor stora delar av Chokwes invånare i bristfälliga boenden. Dona Roda Manganhe bor tillsammans med sina sex barn och två omhändertagna föräldralösa barn i vad som tidigare var deras hem. Väggarna som tidigare var tillverkade av lera har bytts ut mot presenningar, madrasser och allt tygmaterial är förstörda. Hon kämpar för att kunna försörja alla barnen. Delfina Paulo Novela bor tillsammans med sitt förädralösa barnbarn. Hennes hus på ungefär 15 kvadratmeter har jordgolv och lertak, men inga väggar.
– Regeringen hjälpte till med mat och tält till en början, men det är helt enkelt ett för stort distrikt, de har inte kapaciteten att hjälpa till mer, säger Leonor Chambal som är ordförande för Chokwe Farmers Union. Vi behöver fortfarande mycket hjälp.
Dona Roda gråter. Jag inser att det nog är första gången jag ser en mocambikisk kvinna gråta. De lever ofta så tuffa liv men visar det sällan utåt. ”Alla var så glada trots eländet” är en vanlig kommentar från folk som besöker afrikanska länder. Som om man inte får sjunga och skratta när man bor i ett hus gjort av lera? Men visst är de starka och visst fascinerar det även mig. Var får de sin styrka ifrån? Hur skulle jag och mina vänner hantera situationen om våra hus förstördes och vi hade flera barn att ta hand om men inga pengar? Vi åker därifrån med magknip av önskan att kunna hjälpa mer men människorna vi träffar är många, behovet överväldigande stort.
Två dagar till på resan. En natt till i tältet. Vi firar med blandade känslor med att äta på campingens restaurang. Snart är dagen kommen och vi närmar oss Vilanculos. Allting är så bekant, vi har kört den här vägen så många gånger förut. Det känns som om vi bara kört in till stan på ett snabbt ärende, inte som om vi har kört hela vägen från Sverige.
Jag minns så väl min första dag i Vilanculos. Hur jag och min medresenär möttes av organisationen vi skulle arbeta för. Hur vi knappt trodde det var sant när vi upptäckte att vi skulle bo bara några meter från den längsta tropiska strand vi någonsin sett med utsikt över öarna i Bazaruto-arkipelagen i horisonten. Hur vi snart insåg att Vilanculos är paradiset på ytan men alltid skaver en aning i hjärtat, det finns så stora behov, så många människor som lever i utsatthet. Aldrig hade jag kunnat tro där och då att jag skulle träffa zimbabwiern Brian, att han skulle följa med mig tillbaka till Sverige och att vi många år senare skulle förverkliga vår gemensamma dröm om att köra bil genom Afrika.
Familjen väntar utanför huset, en champagneflaska öppnas och vi blir överösta med kramar, gratulationer och beröm för att ha nått vårt mål. Jag blinkar och ler som en fåne och försöker tänka en enda klar tanke. Har vi verkligen kört hela vägen hit? Tanken är svindlande. Men här står vi nu, så det måste vara sant. Hemma i Sverige har årstiderna passerat från höst till vinter till vår, folk har levt sina liv som vanligt medan vi har tillbringat sju månader på resande fot. Vi har kört 29 551 kilometer genom 24 länder. Och vi skulle göra det igen imorgon om vi fick chansen.
Vad tar jag med mig på vägen tillbaka in i vardagen? Inspirationen och nya kunskaper som resan har gett, gästvänligheten och berättelserna från människor vi mött, vetskapen om att mycket går framåt i Afrika – här finns så mycket mer liv, kärlek och framtidstro än de problem vi oftast ser på nyheterna hemma. Som en sista hälsning skickar jag i tanken en bamsekram till alla de barn vi har sett, mött och lekt med under resan. Ni är Afrikas framtid och jag tror på er.
